Min plan i livet var att bli en stenhård supersjälvständig turboeffektiv rationell varelse, med ett minimum av ynklig sentimentalitet. Tja, det har väl gått sådär. Tuff och bra - jorå. Hårdnackad, njae.
I min omedelbara verklighet konfronteras jag numera ständigt med, och har uppvisat svaghet för, följande: söta katter, söta hundar, söta barn och söta animerade filmer. När jag såg filmen Up! (gammal man saknar sin avlidna hustru och förverkligar deras gemensamma resmålsdröm genom att sätta ballonger på huset och flyga iväg) på bio fällde jag både en och tre tårar i skydd av biomörker och 3D-glasögon. Nu senaste rasade några saltvattenstänk nedför kinden när jag såg lerfigurs-animerade Mary & Max (australiensisk skolflicka utan vänner brevväxlar med ensam man med asberger i New york och de blir varandras enda vänner på jorden). Även filmen Happy feet (pingvin som inte kan sjunga blir retad men har supertalangen att dansa och får sin revansch på slutet) framkallade ett visst mått känsla, om än inte tårar. Däremot den där naaaaaw-känslan (ni vet, när det lite hugger i bröstet av hur gulligt nånting är, i det här fallet en animerad bebis-pingvin).
Om jag således blir ett tårögt ynk av nåt så fånigt som flygande ballonghus, antar jag att jag antingen måste ändra på målsättningen för vem jag borde vara, eller ändra på hur jag faktiskt är. Det senare verkar jobbigt. Alltså: Elenor Nordström - tuff, bra och gråtmild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar