förflyttning

Planerar varje steg i en logisk följd.Tvättid på torsdagen, packar ned det jag inte behöver just nu längst ned. Gör plats för att lägga mina lakan överst, allra sist när jag vaknar på morgonen. Fredag. Borstar tänderna, lägger ned tandborsten. Går med soporna. Stänger fönster och dörrar, drar ur sladdar. Svingar upp backpacken på ryggen, longboarden under armen, låser dörren bakom mig. Hejdå lägenheten.

Stöter på en cyklande kollega på väg till sistadagenpåjobbet, hon tar lite av vikten på pakethållaren och styret. Mina tyngda axlar säger tack. Snabb start på dan: intervjuerna är strategiskt förhandsbokade på morgonsidan för att snabbt hinna klart till sändning. Sista stunden på dagen används till att hacka fruktsallad, ställa fram glass och koka knäcksås. Hejdåfika vid kvart i tre och jag kommer sakna precis alla. Sista timmen lutar jag mig tillbaka och bränner ut några av mina jobb på skiva, for the record så att säga.

Hejdåkramar ett varv runt på redaktionen. Sedan direkt till tåget, gillar inte långdragna avslut och föredrar att påbörja hemresan så fort det sista hejdået är sagt. Tömmer hjärnan med Does it offend you, yeah? på högsta volym i lurarna och ser Falkenberg, Varberg, Kungsbacka svischa förbi utanför fönstret.

Göteborg, byte till nattåg. Delar kupé med en ung mor och hennes niomånadersbaby. Hon har varit på jaktresa och skjutit sin första råbock. Struntar i att inflika att jag själv är vegan, för att få höra hennes historia rakt upp och ned, utan försvarstal. Dricker te i bistrovagnen till mina medhavda mackor. Somnar med ett gammalt sommarprat av Peter Englund i lurarna.

Fyra på morgonen. Hoppar av i Sundsvall. Anslutning med buss klockan åtta på morgonen. Det är jag, kidsen och lodisarna som sitter på stationen och väntar. Väntar väntar och väntar. Två män på bänken mittemot underhåller sig med att kedjeröka. En stackars grabb som inte törs klämma in sig på bänkarna, går i cirklar bärande på två jättelika sportbagar.

Kustbussen, köper dåligt kaffe men det är bättre än inget. Somnar och vaknar i Örnsköldsvik, tänker att här har man ju vuxit upp. Men stan byggs om hela tiden och nu är allt gjort av glas. Närmar mig Umeå, tjugo minuter kvar. Börjar fånle och kan knappt sluta, mungiporna har liksom låst sig. I magen pirrar åtta veckors längtan.

På stationen står de, mina fina favoritmänniskor. En stor och en liten. Den lilla människan äter godis och berättar att hon varit på Disneyland och träffat Musse Pigg. Den stora människan ger mig en kram och världshistoriens mest efterlängtade kyss. Jag kramar tillbaka och vill inte släppa taget.