tant elenor

En plötslig identitetskris drabbade mig nyligen. Jag tror det hela började med Arvikafestivalen. The buzz bland kidsen var att kolla på Den Svenska Björnstammen. Aldrig hört talas om, men det sades mig vara hajpat och koolt. Eftersom marty också skulle dit, valde jag att utforska detta nya och omtalade. Det visade sig vara sju gängliga pojkar i vit pyjamas med ett nalleansikte tryckt på magen som adhd-studsade på scenen sjungandes om hur det är att vara ett pälsigt djur i en människokropp som vill äta bläbär och bo i skogen. Allt till trallvänliga syntslingor. Kidsen längst fram headbangade sina frecka frisyrer. Jag kände mig gammal och gick därifrån.

Fler ålderstecken. Jag köper kvällstidningen för att få korsordsbilagan. Jag dagdrömmer om att odla majs och pioner. Jag upplever P3 som alltför käckt och poppigt. Jag saknar syjuntan i Umeå nu medan jag jobbar i Halmstad. Jag får en bok om det fantastiska bikarbonatet och alla dess användningsområden och blir uppriktigt intresserad.

Jag rådfrågar min vapendragare Johan hur jag ska hantera min begynnande trettioårskris som tycks drabba mig redan nu, fem år för tidigt. Jag undrar när jag blev en tant, när hände det här? Han förklarar tålmodigt att jag alltid haft en tant inom mig, och påminner mig om syjuntor, bak, kaffe och ordning och reda sedan några år tillbaka. Men nu verkar tanten blomma ut än mer, en befrielse av jaget som bör omfamnas. Ty "ingen känsla är så befriande som den av acceptans inför sig själv".

Han är så klok min Johan, en ocean av visdom. Min två veckor gamla ålders- och identitetskris gick över på studs och ersattes av stolthet. För jag råkar faktiskt tycka om På spåret. Jag stortrivs med att jobba på P4 och lyssna på Mauro Scocco varvat med trafikinformation (det är viktigt med trafikinformation hörni!). Det ÄR koolt att kunna mönstersticka. Korsord är ganska trevligt. Och vill man bjuda på kakor så måste man kunna baka dem, så är det bara. Och det kan jag.